Confessional

Jag e inte bra på långdistansförhållanden.
Nu är inte det här permanent, jag ska åka upp med barnen på fredag efter jobbet, men jag gillar inte hur jag mår när Emma e borta.
Humöret går upp å ner hela jävla tiden å jag blir sur på henne för att hon inte svarar på msn å på sms å fan vet allt min sjuka hjärna kan komma på.
Det e inge roligt å jag mår skit.

Jag e inte direkt rättvis mot henne heller för hon e uppe hos sin mamma och dom har fått riktigt bra kontakt den här veckan, nåt som dom inte haft tidigare, så jag borde egentligen va glad för henne men jag tycker hellre synd om mig själv istället. Jag saknar henne som fan.

Vad ska jag göra åt det då? Varje gång jag kommer på mig själv med att bli förbannad eller att redan va förbannad så försöker jag sluta med det, jag försöker verkligen inse att hon faktiskt har rätt att åka till sin mamma. Att ta några dagars semester och att jag fan får ta å skärpa mig. Det funkar i nån timme eller tills hon skickar ett sms å sen inte hör av sig på en timme igen...e helt slut när jag väl lägger mig, ensam, i sängen. Men inte fan somnar jag för det.

Jag hoppas jag lärt mig nåt när veckan e slut för jag vill verkligen inte hålla på såhär, det känns som jag gör som Eliot i Scrubs och släpper ut lite galet åt gången men jag mår fan inte bra av det. Jag måste sluta men hjärnan vägrar lugna ner sig.

Nu ska jag äta nåt, får se om jag fyller på, hade massor med tankar på vägen hem men med tv:n på så får jag svårt att koncentrera mig. (Ja jag vet: "Stäng av då!" ... shut up...)

Update: Nu har jag ätit iaf. Jag åkte förbi Flex på vägen hem å skrev på några papper som vi ska skriva under på måndag när vi går å tränar första gången. Nu tänkte jag skriva lite mer men fick hjärnsläpp, Emma skrev till mig på FACEBOOK, i chatten...vi har ju både MSN och SMS så varför ta sättet som kommer ta absolut längst tid för mig att se? Fattar inte. (Där hade vi humöret igen... :S)

I may not have gone where I intended to go, but I think I have ended up where I needed to be.