Jag då?

När ska jag, till slut, få det jag har förtjänat? Har inte jag tagit nog med skit nu? Är det inte dags för lite payback? Att vara snäll funkar ju inte, att försöka vara tillmötesgående funkar ju fan inte iaf, då blir man bara överkörd. Världen är överbefolkad av egon så varför vara annorlunda! Ensam kanske inte är stark men ensam slipper iaf bli besviken.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Hur känns det för mig?

Tänk dig att du har en bil, som startar och rullar beter sig som den ska, MEN som bara går några mil sen börjar den strula, den kokar, tjuvstannar osv.

Du tar dig till jobbet och hem igen men längre utflykter än det är ingen idé, till att börja med så var det okej, lite strul kan man leva med, men till slut så orkar man inte hålla på så man håller sig till den rutt man vet funkar.

Alla andra bilar verkar ju funka så man tycker att ens egen bil är lite pinsam som inte funkar som den ska. man orkar inte prata om det för det blir bara samma visa varje gång och vem orkar lyssna på det?

Man vet att man borde ta den till verkstaden men dom har aldrig tid och dom verkar inte orka leta efter vad som är fel. Eller så har man inte råd.

Så vad ska man göra? Sälja skiten och ta tunnelbanan? Köpa STP Complete Cleaner tills man har råd och ork att ta skiten till en verkstad som faktiskt gör det dom ska?

Nu hoppas jag att ni förstår problemet lite bättre även om jag inte är säker på att liknelsen va så bra.
Jag ska ringa psyk på måndag och be om en tid, med nån annan psykolog än den jag träffade för ADHD-utredningen för hon verkar väldigt ointresserad, som att hon jobbade vid löpande bandet.

I may not have gone where I intended to go, but I think I have ended up where I needed to be.

Hello alla ointresserade

Efter några dagar med lite självinsikt så tänkte jag försöka plita ner vad jag kommit fram till.

Jag har länge funderat på varför jag hellre sitter hemma, framför datorn, och gömmer mig. Tanken har varit att jag är blyg och alltid blir nervös i nya människors sällskap men det förklarar ju inte varför jag inte har några direkta vänner eller varför jag blir så fruktansvärt nervös inför nya och utsatta situationer.
Ärligt talat så har jag inte funderat så mkt på det egentligen, eftersom jag inte kommit fram till nåt förs nu, men jag har iaf undrat utan att direkt tänka på det.

Hur som helst så sökte jag, eller om det va Emma som sa nåt, på Social Fobi och hittade lite tester lite här å var. Jag gjorde ett på Expressen, jajaja jag vet att det är en skittidning, och när jag såg frågorna så insåg jag att jag aldrig har sett på dom situationerna som symptom på nåt MEN när jag fick dom i ett sammanhang så insåg jag ganska fort att jag antagligen har Social Fobi.

Jag blir t ex SKITnervös när jag ska träffa nya människor, jag blir fan nervös när jag ska träffa folk jag känner, som på senaste kryssningen. Det är iofs folk som jag mest pratat med online men ändå träffat några ggr, men jag blir skitnervös ändå.

Med "nervös" så menar jag att jag blir alldeles svettig mellan skinkorna, jag blir skitnödig och händerna börjar skaka. Inte ett "normalt" stadie av nervositet direkt.

Att ställa sig upp framför folk och prata är inte att tänka på.

Nu ska jag glo på Top Gear och fundera på om det jag precis skrev verkade vettigt och gick att förstå. :P

Nu ska jag bara försöka övertyga psyk om att det är så.

PS. Jag ska självmedicinera lite oxå, med rödvin! DS.

I may not have gone where I intended to go, but I think I have ended up where I needed to be.

Undrar...

Undrar vad jag gjort den här ggn?

I may not have gone where I intended to go, but I think I have ended up where I needed to be.