2015-01-03

Livet som vänsterfascist

Jag har funderat på hur man som vänstermänniska resonerar, jag kallar dom vänsterfascister för dom verkar inte vilja ta hänsyn till nån annans åsikt så det är väl lika bra att erkänna att jag inte har mkt till övers för dom.

Det jag kom fram till är att dom är lite som Moder Teresa, inte som i den populära synen på henne utan som Christopher Hitchens beskrev henne. Han sa att hennes mening med livet var att hjälpa lidande människor och för att kunna göra det så behövdes det lidande människor. För att använda en metafor så gav hon massor med människor fisk men hon lärde ingen fiska.

Jag tror det är på samma sätt med vänsterfascister, dom vill lida för att hjälpa andra, dom förespråkar öppna gränser men dom verkar inte ha några planer för hur vi ska klara av att ta hand om alla som kommer. Det är där lidandet kommer in, dom är beredda att offra allt för en chans att få den där varma känslan man får när man hjälper en annan.
Man skriver debattartiklar om hur hemska alla andra är som inte vill släppa in hela Syrien (t ex), hur onda vi är som manar till en mer sansad politik.

Jag läste en gång en artikel om varför det är destruktivt att distansera sig från onda människor för det skapar ett vi och dom tänk vilket i sin tur leder till att man glömmer bort att vara på sin vakt mot sin egen onda sida. För den har vi alla. En människa är inte ond eller god, vi har alla båda sidorna inom oss.

Nu kände jag att jag tappade tråden lite, tankarna snurrade vidare på människans komplexitet och jag vet inte hur jag ska formulera mig, jag är inte författare.

Armod är på sätt och vis syftet för vänstern, och överlägsenheten som följer. Att peka finger och berätta hur god och empatisk man är och hur onda alla andra är.

För mig så innebär empati inte att offra sig själv utan att göra sitt bästa för alla, att inte överlasta båten. Även om det innebär att alla inte kan åka med, överlastar man båten så kommer den kantra och sjunka.

Nu har Moder Reinfeldt sagt att vår båt är stor, för det har han sett från luften, sittandes i sitt statsministerflygplan, men den är inte fullt så gästvänlig som vissa trodde, det är nämligen kallt och halt på vintern. Problemet är att hälften av passagerarna kan inte sova på däck och när ingen bygger nytt så kommer det att bli så. Utanförskapet kommer öka och därmed motsättningarna.

Så byter vi metafor...när kakan blir för liten och munnarna blir för många så kommer det bli bråk. Därför bör vi sätta gränser för hur många vi kan ta emot, sluta dela ut permanenta uppehållstillstånd till vissa länder (för fördelningen blir inte rättvis), bygga hyresrätter på ett smart sätt, placera ut flyktingar i områden utan en massa flyktingar och inte ge nån svenska medborgarskap utan att dom kan grundläggande svenska. Lite motkrav och sunt förnuft. Använd huvudet istället för att bara prata om hjärta.

Just a thought.

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails

Bloggerfy