...snart räcker det...

Orka gå runt hela livet på tå, att va rädd för att säga fel sak, att säga det på fel sätt, att aldrig kunna slappna av för att orden man säger, eller inte säger, tolkas på helt fel sätt och att man då helt plötsligt är en total idiot.

Är det nån som orkar leva så?

Jag hoppade inte jämfota för att väggen var målad.
Jag ställde tillbaka sakerna på tv-bänken där dom stått innan, det är samma saker som ska stå där som innan och det går verkligen inte att göra så mkt åt det. Vad ska jag ta bort? TV-boxen? DVD:n? ComHem-digital-boxen? Det enda jag kan ta bort är comhem-modemet men uttaget sitter där det sitter så alternativet är att det ska stå på golvet. Hon flyttade DVD:n till andra sidan boxen så jag antar att min ordning va helt katastrofal. Det va så illa att hon faktiskt bloggade om det...

Så vad skulle jag göra? Förstår inte vad hon är arg på...helt orimligt och irrationellt.

Sen frågade hon om vi skulle lägga oss. Jag undrade varför, klockan var lite över 22, och fick veta att hon tänkte att vi skulle ha sex men om jag skulle va på det sättet så fick det va.

Inget funkar, jag kan inte säga nåt eller göra nåt rätt, lika bra å skita i att försöka. Finns ingen poäng längre.

Antingen så ändras saker ganska snart eller så gör vi slut för jag tänker inte låta mig dras ner längre.

I may not have gone where I intended to go, but I think I have ended up where I needed to be.