Dom flesta anställningar har börjat bra, jag är intresserad, angelägen att vara till lags och villig att lära mig. Jag vet, i och med mitt tillstånd, att jag befinner mig ett tillstånd av ... panik kan man väl säga, jag är nervös och extremt på tå. Tills dess jag börjar känna mig hemma.
När jag väl känner mig hemma så börjar jag behandla jobbet som hemmet, ett ställe man går till för att det är vardag. Jag har aldrig betett mig som att jag har haft en karriär, jag vet inte hur man gör, jag har alltid försökt göra mitt jobb och jag jobbar mest för min egen skulle. För att JAG ska vara nöjd. Detta resulterar i att jag inte gillar när andra lägger sig i och har åsikter, speciellt när åsikterna innebär att slutprodukten inte blir nåt jag kan känna mig stolt över och nöjd med.
Ett sånt beteende är rätt envist, och inte särskilt bra för mig i längden. Eller ens i det korta loppet.
Jag börjar inse att jag är lite av ett problem för mina kollegor, jag är rätt så asocial, även om jag är trevlig vid fika osv.
Eller jag kanske inte är ett problem men jag tillför inte nåt, jag tror att folk undviker att jobba med mig pga att jag helst jobbar själv. Jag har ständigt klagat över att jag behövt jobba själv men jag har insett att jag har satt mig själv i den sitsen.
Den enda jag tycker att jag jobbade bra med var Magnus Lambert men det kan bero på att han är lite likadan. Vi hade varsin halva av ett uppdrag och synkade när vi behövde.
Jag gillar att se det som att jag är tillräckligt intelligent för att klara av allt men jag börjar inse att jag är dålig på samarbete.
Det måste jag jobba på.
Även om jag är intelligent så klarar jag inte av allt, det vet jag, jag har jättesvårt att avsluta saker och jag drar mig för sånt som är riktigt jobbigt.
Jag har inte tid att jobba på dessa saker långsamt och metodiskt så jag måste ta mig i kragen.
Kosta vad det kosta vill.
No comments:
Post a Comment