Trasig

Jag håller på å gå sönder av stress!
Bara igår så gick sängen sönder, Jäger ringde å sa att turbon han fått till bilen va trasig vid leverans, vi hämtade sofforna hos E's mormor bara för att inse att dom inte går in i hissen och trapphuset är ännu smalare. Sofforna står nu i pingisrummet innanför porten och vi måste få tag på en lift eller kran så vi kan lyfta upp dom via balkongen. Mer pengar ner i ett stort jävla hål.

Å det där va bara igår.

Tom E börjar ledsna på att vad vi än gör så kommer det en ny utgift som vi måste ha pengar till. Jag fattar inte hur det går till, så fort vi har en krona över så går nåt sönder som kostar tre kronor att laga eller ersätta. Det är helt jävla sjukt, det tar aldrig slut.

Det finns lift att hyra för 600 kr/h ... inte hutlöst men minst 1 200 kr mer än planerat.

I may not have gone where I intended to go, but I think I have ended up where I needed to be.

Loosing it...

Jag tror på fullt allvar att jag börjar tappa koncepterna helt, loosing my mind. Finns inte mkt kvar att förlora men det sista e nog på väg ut nu.

Inte mkt kvar att förlora och allt att vinna! :)

I may not have gone where I intended to go, but I think I have ended up where I needed to be.

Saknad

Jag läste den inte direkt flitigt men nu när det inte skrivs nåt mer i den så saknar jag Malins blogg.

I may not have gone where I intended to go, but I think I have ended up where I needed to be.

Dagen efter dagen efter

Det här kommer låta lite konstigt men, vem ska vi träffas hos nu? Hur många fester har jag och Emma inte varit på hos Malin? Fester där vi träffar alla vi känner. Lina, Cat, Cattis, Linda, Adam, Jäger, Johan, Ante ... å massa annat löst folk. Malin va limmet som höll oss samman, där vi träffades. För, nästan, alla var verkligen välkomna dit.
Som Cat skrev i sin blogg inatt, ville man må bra så åkte man till Malin.

Jag är inte jordens mest sociala person så jag umgås inte hej vilt med folk men dom flesta gångerna jag gjort det dom senaste två åren har varit hos Malin. Jag är ingen partytomte så jag saknar inte festerna utan det är det sociala, att få träffa alla som alltid var där. Om jag tycker att det är jobbigt så måste det vara otroligt mkt värre för Emma som har ett mkt större socialt behov än mig.

Vad händer nu? Man saknar inte bara personen utan även rollen dom har i ens eget liv och Malins roll va stor och fan viktig. Shit va tomt det vart helt plötsligt.

Jag lider otroligt med dom som verkligen stod henne jättenära, som Cattis, Cat, Lina och Linda. Cattis som nästan bodde där. Cattis som dessutom satt å höll henne i handen när hon dog.

Känns å overkligt. Å idag ska vi hem till Malin å hämta Tigger å Turbo...kommer att va jätte-jättejobbigt känner jag redan nu. Vet inte om jag önskar att t ex Cattis skulle va där eller om det blir för jobbigt.

I may not have gone where I intended to go, but I think I have ended up where I needed to be.

Malin

Vet inte vad jag ska säga?...

Jo, en sak, jag skulle vilja uppmana till att faktiskt tänka på Malin, våra bästa minnen av henne och hedra dom och henne istället för att använda det som hänt för att hävda oss själva. Ego har sin tid och den tiden är inte nu. Vi är många som inte kan förstå att det hänt och vi är många som sörjer henne så, snälla, försök hålla era jävla moralpredikningar till er själva för det är verkligen ingen som mår bättre av det just nu.

I may not have gone where I intended to go, but I think I have ended up where I needed to be.

Jag då?

När ska jag, till slut, få det jag har förtjänat? Har inte jag tagit nog med skit nu? Är det inte dags för lite payback? Att vara snäll funkar ju inte, att försöka vara tillmötesgående funkar ju fan inte iaf, då blir man bara överkörd. Världen är överbefolkad av egon så varför vara annorlunda! Ensam kanske inte är stark men ensam slipper iaf bli besviken.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Hur känns det för mig?

Tänk dig att du har en bil, som startar och rullar beter sig som den ska, MEN som bara går några mil sen börjar den strula, den kokar, tjuvstannar osv.

Du tar dig till jobbet och hem igen men längre utflykter än det är ingen idé, till att börja med så var det okej, lite strul kan man leva med, men till slut så orkar man inte hålla på så man håller sig till den rutt man vet funkar.

Alla andra bilar verkar ju funka så man tycker att ens egen bil är lite pinsam som inte funkar som den ska. man orkar inte prata om det för det blir bara samma visa varje gång och vem orkar lyssna på det?

Man vet att man borde ta den till verkstaden men dom har aldrig tid och dom verkar inte orka leta efter vad som är fel. Eller så har man inte råd.

Så vad ska man göra? Sälja skiten och ta tunnelbanan? Köpa STP Complete Cleaner tills man har råd och ork att ta skiten till en verkstad som faktiskt gör det dom ska?

Nu hoppas jag att ni förstår problemet lite bättre även om jag inte är säker på att liknelsen va så bra.
Jag ska ringa psyk på måndag och be om en tid, med nån annan psykolog än den jag träffade för ADHD-utredningen för hon verkar väldigt ointresserad, som att hon jobbade vid löpande bandet.

I may not have gone where I intended to go, but I think I have ended up where I needed to be.