Vi bråkade igår igen, jag kommer knappt ihåg varför eller vad jag sa men det vart pannkaka och allt är mitt fel, som vanligt.
Man ska inte bråka när man har druckit men det är ju det det rinner över ... dålig kombination överlag.
Jag vet bara att jag känner att jag jobbar å sliter och försöker göra rätt saker hela tiden, försöker visa hänsyn och va till lags. Det funkar inte. Jag tror jag förväntar mig att få samma tillbaka, lite hänsyn och att jag får som jag vill ibland men det blir ju inte så. Jag brukar säga att den som säger nej bestämmer, men om jag säger nej så respekteras inte det utan då ska jag övertalas och så blir det tvärtom ändå.
Jag försöker va snäll men det skiter sig när orätterna blir för många och jag inte orkar va snäll längre. Då ere för sent och allt exploderar. Nåt jag inte är direkt stolt över och jag får skylla mig själv som inte säger ifrån tidigare.
Det har varit två jobbiga veckor, Jens har varit här i en vecka vilket innebär att jag inte får en lugn stund och ingen tid för mig själv alls. Sen va vi inne på sjukan med Emma och jag kom inte i säng förs halv sju den morgonen å jag slet som fan för nåt jag trodde va rätt hela den natten, vilket jag fick skit för. Sen kom Emmas mamma hit på Tisdagen och stannade tills igår och hon styr och ställer som fan, tvn e för högt och saker görs inte på rätt sätt. Ingen respekt för att det här är mitt hem alls från nån av dom. Så nu e jag trött som fan och ska ha EN vecka helt ledig från allt innan jobbet börjar igen.
Den här veckan började ju skitbra med bråk och det lär väl sluta i ren katastrof. Inte en krona över till nåt. Jag vet inte ens hur jag ska ta mig till jobbet på måndag.
Och jag känner mig jävligt ensam i allt, som att jag är den enda som bryr mig hur det slutar. Den enda som jobbar för att det inte ska totalkrascha. Orkar inte bry mig om folk som inte bryr sig om mig. Trött på egon. Hej.
I may not have gone where I intended to go, but I think I have ended up where I needed to be.
